Leva enklare

Vakna upp långsamt och utvilad. Hänga lite med nära och kära medans kaffet puttrar. Kanske ligga kvar i sängen och läsa lite. Sen i lugn och ro börja göra saker som känns intressanta och värdefulla. Som passar ens läggning och humör just idag. Och ligger i linje med det man ville för sitt liv. Som leder nånstans och betyder nånting för andra.

Ahhhh… Gött.

Men det känns förmodligen snarare som att det är lite mycket nu.

Hur ska man hinna med allt när man är i mitt i livet? Särskilt om man har barn. Förväntningar, krav, plikter, drömmar, andras behov, egna behov.

Disken hopar sig och det är mycket man borde — från att ta hand om sin kropp och själ till att rädda planeten från att brinna upp, eller åtminstone samhället från att tas över av falska fakta och gängkrig.

Så hur gör man?

Det är väl inte så konstigt egentligen.

Är det för mycket så måste något tas bort, tills det inte känns som att det är för mycket längre. Sen är det inte ens lite för mycket nu, utan lagom.

Tar man bort ännu mer sedan så uppstår det en känsla av tomhet. Som ett hål i livet, liksom. Det kan kännas oväntat obehagligt. Rastlösheten smyger sig på. Mobilen fram. TV:n på. Boka in en träff med en vän. Börja lyssna på en podcast.

Så man faller dit igen. Och igen och igen. Det har blivit för mycket igen.

Men man ger sig inte. Tar bort nåt igen.

En sak. Ett åtagande. Ett visst sorts umgänge. Det som känns minst viktigt eller tyngst och stökigast.

Gör sig av med ett dåligt samvete. Gör det man vet att man borde för att tysta det där gnaget.

När man övat några gånger kan man våga sig på att ta bort ett nöje. Det minst viktiga. Det som egentligen inte känns som att det ger så mycket. Men tar en hel del.

Behåller de nöjen som ger mest. Smakar rikast och längst. Och ger och ger och ger.

Så uppstår ett litet tomrum igen.

Övervinner man impulsen att fylla igen hålet direkt, blir man bättre på att stanna i det. Plötsligt finns tid.

Då visar det sig ofta att man är väldigt trött faktiskt. Och nu har man skaffat sig ett litet tomrum mitt i alltihopa så man kan vila lite ett tag.

Skönt…

När man har vilat så kan det hända att man vill ta en lång promenad i naturen. Själv, kanske.

I naturens tomrum, om man låter dem få vara just tomrum, så brukar det bubbla upp en massa frågor och känslor som man normalt avfärdar för att man inte tycker att man har tid för dem. Eller råd. Eller energi.

Som, typ, vad var det jag ville med livet egentligen?

Men så faller man dit igen. Slår bort den där rösten. Lägg av. Börja inte grubbla nu. Och så stänger man av, skakar axlarna lite och kör på som vanligt igen.

Och så är det lite för mycket nu igen. Men kanske SEN, blir det lugnare igen.

Bara vi tagit oss igenom hösten.

Bara vi tagit oss igenom jul och nyår.

Bara vi tagit oss igenom den här våren.

Bara vi tagit oss igenom de här grejorna på semestern som vi väl gör mest för att de andra vill det.

Sen. Sen får jag egentid eller bara vara vi. Och bara vara ett tag.

I den här cirkeln av för mycket som byts till för lite och sen för mycket igen kan man snurra i åratal. Decennier. Ett helt liv.

Är man inne i den samhälleliga stugvärmen med jobb, hem, semester, familj, pengar att spendera och prylar att roa sig med är det så väldigt lätt att ta på sig för mycket, ta in för mycket, ge sig in i för mycket, skaffa sig för mycket för att till slut bli helt utmattad både i kroppen och huvudet. Och inte ens känna att även själen är vissen där under. Att den ens finns.

Är man inte inne i den samhälleliga stugvärmen och har brist på allt det där så kan det kännas precis likadant, fast allt egentligen är helt omvänt.

För mycket medgång är lika mycket för mycket som för mycket motgång.

Att uppe på allt detta också börja läsa självhjälpslitteratur, lyssna på livstilscoacher i TV och i podcast kan lätt bli alldeles för mycket det med. De säger ju allihop olika saker. Och om helt olika delar av livet.

Är det kroppen som måste tuktas med speciell diet?

Eller är det tankarna som ska tuktas för att undvika tankefällor?

Eller själen som ska väckas med handarbete och stilla musik?

Rensa i prylberget?

Pröva tantrasex eller avstå helt från snusk?

Unna sig mer eller öva sig att avstå?

Lära sig prata giraffspråket eller primalskrika?

Stå upp för sig själv eller lära sig att gilla läget?

Säg inte att det är alltihop…

Det känns som att det blir alldeles för mycket.

Huvudet snurrar. Tiden rinner iväg. Och pengar kostar allt också. Och man har inte hur mycket ork som helst.

Tänk om man vore pensionär ändå. All tid i världen. I alla fall lite pengar som droppar in i stadigt tempo utan prestationskrav. De måste ju i alla fall ha det lugnare och enklare?

Eller om man var rik som ett troll? Alla pengar i världen. Råd att betala för massor av folk som gör grovgörat utan att behöva bry sig i allt. De måste ju i alla fall ha det lugnare och enklare?

Eller om man var hjärnstark och fit som en TV4-människa. All ork i världen. Jonglera projekt, deadlines, hem, familj, semestrar och power naps som pingisbollar från det att man vaknar med en blick som gnistrar och ett hjärta redo att erövra världen. De måsta ju i alla fall ha det, om än kanske inte lugnare, så åtminstone enklare?

Men så läser man att 70 är det nya 40 och att kändisarna har kraschade privatliv ändå.

Så vad gör man?

Mindre.

Och lär sig stegvis att först stå ut med tomheten, rastlösheten och förvirringen som kan uppstå. Varenda gång man faller får man till slut ta sig upp igen. Försöka igen.

Och så till slut lyckas man.

Och medan man går där i naturen så kommer frågan tillbaka. Typ, vad var det jag ville med livet egentligen? Eller, lika gärna, vad ville livet MED MIG, egentligen?

Och den här gången. Efter den långa och mödosamma övningen man fått av att snurra runt i cirklar mellan för mycket och för lite så ger man efter.

För vad livet vill med en. Låter sig helt enkelt föras med. Wu Wei.

Och för vad man egentligen ville med livet. Vågar tro på sig själv. Att man är värd det. Att det faktiskt är möjligt, även om det kommer att ta tid. Att det är värt att ta små steg i den riktningen nu.

Och att det är helt OK att vara för trött. Just nu. Att ställa in. Låta bli. Inte dra igång det där. Att det räcker som förklaring att man behöver vila lite just nu.

Men också att det är OK att vilja något mer. Välja det som faktiskt känns bättre. Göra saker bara för att det känns bra. För att man vill välja det som man VET är det bättre, även om det innebär att människor omkring en kan bli provocerade och vilja trycka ner en eller dit en.

För att de vet att de själva inte väljer det som de vet vore bättre. Det som känns som ett högre val.

För att de känner att det är för mycket nu.

Eller för att de känner att de inte vill utsätta sig för att människor omkring dem kan bli provocerade och vilja trycka ner eller dit en.

Det är en lång och mödosam resa att leva om man ger sig in på att leva enklare. Inte enkelt.

Modet att börja och att möta tomheten.

Tålamodet att resa sig igen och igen.

Självkänslan för att uppmuntra sig själv och möta motståndet från andra.

Men det blir enklare med tiden.

Och sen går det lekande lätt.

Även om man kör av vägen lite då och då.

För det gör man.

För när jobbet känns enklare, fysisk rörelse, att hitta bland sina grejor, laga middagen och att få ihop tankarna går enklare känns vardagspusslandet enklare.

Och då känns det enklare att bara vara.

Och att hamna snett igen och ta sig tillbaks upp på vägen igen har då blivit mycket, mycket enklare.

Livet blir mycket enklare av att välja att leva enklare.